Synopsis - Filmrecensioner

Sponsorer

Forum

Filmkritik

Film på G

Manusidéer

Jag fyller i med vit text ffffffffffffffff

Synopsis - Filmkritik!

Datum: 2004-02-10

:: The Matrix Reloaded
av Andy och Larry Wachowski (2003)

Filmrecension insänd av Predrag Mihajlovic:

The Matrix Reloaded är en fortsättning vars fortsättning följer andra delen av trilogin om människans kamp mot maskinerna och den illusionistiska värld som de skapat. I den första delen får vi veta trilogins grundidé, som är faktisk en moderniserad form av den 2500 år gamla platoniska poetiska bilden om förhållandet mellan idévärld och sinnevärld, där människor lever i en mörk grotta och kan bara se skuggorna av den verkliga världen utanför grottan. Och de tror att dessa skuggor är det verkliga livet. I filmen är det den artificiella intelligensen som fångat människans sinne. Det är bara en liten del av mänskligheten som lyckas undvika den konstruerade värld som kallas för Matrix. I den lever en man som heter Neo (Keanu Reeves) och som av vissa fria människor utanför Matrix anses vara den utvalde som ska bekämpa maskinerna och deras agenter. Neo tar det röda piller som flyttar honom till det verkliga livet. Där blir han laddad med ett program som ger sådana stridsfärdigheter som skulle få själv Bruce Lee att häpna. Och kampen mot dom stridslystna agenterna kan börja.
I The Matrix Reloaded träffar vi de fria människornas sista utpost; Zion, den jättelika grottan där, till skillnad från det platoniska, finns det riktiga livet. Kapten Morpheus (Laurence Fishburne) håller ett tal om den avgörande striden mot fienden till den samlade folkmassan och ser tyvärr ut mer som en fanatisk tyrann än en motståndsman. Efteråt följer den storslagna, koreografiskt mästerliga, filmens kanske bästa scen där folkhopen börjar röra sig rytmiskt till musik. Denna scen tycks mig som filmens bästa sätt att visa människans resistans mot den artificiella intelligens som hotar att utplåna människans ursprungliga beskaffenhet. Just här, genom rytmer och riter, utstrålar människor all sin ofullkomlighet och spontanitet, och därför en varm intimitet. Den inger mer hopp än alla de datatekniskt perfekta Neos stridscener. Den motarbetar det onaturliga intryck som Neos intetsägande ansikte lämnar. Men dessa av datorerna stödda kampscener är nödvändiga. Inte bara för att ge drivkraft åt handlingen, eller för att fysiskt förinta det som existerar i den skenbara världen, utan för att hela filmen baseras på dem. Ännu en gång visas det lyckliga kopplingen mellan konst och teknik. Tekniken förkroppsligar fantasin. Däremot överskuggar tekniken fantasin iThe Matrix Reloaded. Konsten förflyttas sorgligt nog till den sekundära nivån, det är teknologi som hedras. Och det är just datateknologi som attraherar publiken. Och den gör resultatrikt det. Man blir nöjd från den första scenen, Neos dröm om Trinitys (Carrie-Anne Moss) död, till den näst sista, som man inte brukar avslöja.

Ändå är filmen något mer än bara en teknikens, scenografins och koreografins triumf. För det första hänvisar den till en rad andra science fiction filmer: Spiderman, Superman, X-Man, Terminator, Star Wars och Kung-Fu-filmer. Dessutom känner man lätt igen ”props” från gangsterfilmerna: Nemo och Trinity använder två pistoler i Harvey Keitels bästa manér. För det andra förmår filmen då och då återge mer spontana och invecklade relationer mellan gestalterna. Restaurangscenen lyckas alldeles elastiskt visa den polyglotte skurken The Merovingians (Lambert Wilson) vackra fru Persephones (Monica Bellucci) svartsjuka med vilken hon infekterar Trinity i nästföljande scen, genom att kräva av Neo en lidelsefull kyss, sådan han brukar ge till Trinity, annars får han inte tillträde till Nyckelmakaren. För det tredje får filmen en sagas särprägel när Nyckelmakaren introduceras i berättelse. Han äger nyckeln till Källan, vilket kanske kan förinta Matrix. Vad synd att han framställs som ett försvarslöst barn, en nästan löjlig person. Hans namn väcker något magiskt, men magin försvinner första gången vi ser honom. Vad synd att den annars utmärkta idén om nycklar som varje gång låser upp dörren till en annan dimension inte utvecklas lite mer på bekostnad de ibland onödigt långa stridsscenerna.
En jämförelse mellan den första och den andra Matrix-filmen är oundviklig. Den första filmen är mer magisk, filosofisk och inspirerande; den nämnda filmens grundidé är djupare framställd, vilket gör att man lättare drar kritiska paralleller till vår samtid. Filmen erinrar om den postmodernistiska världens mörka sida. Verkligheten är tröstlöst borta. All verklighetsdjup är berövad och regisserat av media. Människans uppmärksamhet på de riktiga problemen är helt distraherad och orienterad på de sekundära problemen. Men Matrix Reloaded offrar allvaret för den synbart vackra ytan, just i det postmoderna manéret. Slutligen måste jag erkänna att filmen ändå är en sevärd upplevelse. Jag börjar tycka om hjältarna i den datoriserade Iliaden och väntar på den tredje delen, The Matrix Revolutions. Den lyckas kanske överträffa den första delen.
Vi får hoppas på det.

epost: borka.mihajlovic@telia.com

<< Tillbaka