Synopsis - Filmrecensioner

Sponsorer

Forum

Filmkritik

Film på G

Manusidéer

Jag fyller i med vit text ffffffffffffffff

Synopsis - Filmkritik!

:: X-Man 2
av Bryan Singer (2003)

Recension skriven av Predrag Mihajlovic

Bryan Singers film "X-man 2" är en kronologisk uppföljare av hans första "X-man" film. Den andra filmen fortsätter där den första slutar. Den onde mutanten Magneto (McKellen) sitter i ett plastfängelse. Samtidigt förbereder militären en ny plan för att utplåna hans art. De djupt splittrade mutanterna tvingas förena sina krafter för att överleva. Så börjar igen en kamp mellan det goda och det onda; men gränsen mellan dessa ytterligheter är fortfarande diffus, obestämbar; gott och ont finns på båda sidor.

Mutanternas historia - just som människans - är pågående och ingen vet när den slutar. Dess början är förankrad i mänsklighetens mörkaste period - nazitiden, vilket vi får veta i den första filmen. Mutanterna mångdubblas och blir en viktig minoritet. En minoritet som tycks bli ett nytt steg i utvecklingen; möjliga övermänniskor. Men uppkomsten av den nya människan blir ingen fest, utan den moderna tidens mardröm.
Majoriteten, alltså människorna, känner sig hotade och förmår inte hantera situationen. Demokratin försvagas och vissa politiker förespråkar häxjakt. I den första filmen upprätthålls ändå en (tillfällig) balans.

"X-man 2" börjar alltså i samma spår som "X-man". Detsamma gäller den tekniska briljans som kännetecknar den första filmen. Här utvecklas den ytterligare, vilket gör att denna film inte blir sämre än den första. Kanske något bättre. Men ingen av dem blir något mästerverk. Den tekniska finessen, som faktisk är ett hantverkarbete, kan inte vara det avgjorda måttet på film som en konstverksamhet!

Filmen har några svaga punkter. Här tänker jag framförallt på den fragmentariska bearbetningen av några av de samhällskritiska problem som filmen hänvisar till. Familje-, demokrati-, militär-, och maktproblematiken berörs här tydligt men inte konsekvent. Den sprids i filmen och får så småningom en begränsad form. Exempelvis får problematiken kring den militära makten en psykologisk förklaring, problemet är alltså den galne generalen Strykers personliga, sjuka strävanden - inte systemet. Familjens relation till en annorlunda medlem är en slagkraftig kritik av samhällets oförmåga att anamma de avvikande. Det gäller scenen när Ismannen blir tillfrågad av sin mor om han kan avstå från att bli mutant. Men denna fråga utvecklas inte vidare, utan hoppar till nästa som i sin tur också blir fragmentarisk och ytlig. Men en sak är synnerligen intressant här. Åskådaren tar lätt mutanternas sida i den här kampen. Han/hon vänder sig mot de mänskliga gestalterna i filmen, upplever dem som fientliga, vilket gör att filmen skapar en självkritisk åskådare. Och det måste tas som något positivt.

Skådespelarinsatserna är begränsade till några grimaser, allt annat sköter tekniken; ögonfärgerna ändras då och då, elden flyger ut ur fingrarna, "Mystik" byter skepnad regelbundet, även om hon får mer sympati än i den första filmen. Mystik (Rebecca Romijn-Stamos) fungerar här faktisk som ett förbindelseelement i handlingen, och det gör hon genom sina förvandlingar till olika personer som finns i denna filmberättelse. Hon ger också filmen en uppfriskande sexuell underton. Halle Berry, som är en oscarbelönad skådespelerska, har här en roll som en helt oerfaren skådespelare skulle ha klarat. Det är synd. McKellen verkar ha trott på sin roll. Hugh Jackman, som Wolverine, påminner om Clint Eastwood för trettio år sedan och det är det enda intressanta med honom. En handling gynnad av datateknik fungerar vanligtvis; inte konstigt att biolokalen är fullsatt med tonåringar. Däremot kan en mognare åskådare uppleva filmen som tråkig på sina ställen och då och då kasta blicken mot sin klocka.

borka.mihajlovic@telia.com

<< Tillbaka