Synopsis - Filmrecensioner

Sponsorer

Forum

Filmkritik

Film på G

Manusidéer

Jag fyller i med vit text ffffffffffffffff

Synopsis - Filmkritik!

:: Drömfångare (2003)
av Lawrence Kasdan (2003)

Filmrecension insänd av Predrag Mihajlovic:

Det finns något som är riktigt bra med Lawrence Kasdans film ”Drömfångare”; ännu en gång lär man sig vad en dålig film är. Ta till exempel replikerna. Det finns en tydlig intention att leverera coola sådana. Men de förblir barnsliga, som om de uttalas av tonåringar och inte av män i trettioårsåldern. Deras prat om sex, med en misslyckad ironisk ton, ger ett intryck av sexuellt oerfarna människor, trots att alla ser bra ut till det yttre. Ja, det går helt enkelt inte att försöka härma Jim Jarmuschs eller Quentin Tarantinos väl genomtänkta verbala formuleringar, när man saknar deras förmåga.

Vad storyn handlar om får vi gradvis veta genom några tillbakablickar. Fyra killkompisar räddar en dag en utvecklingsstörd pojke från ett gäng något äldre pojkar. Som ett tacksamhetstecken får de telepatiska krafter av den gåtfulle pojken, Duddits. En vinterdag, tjugofem år senare, när de tillbringar sin traditionella helg i en stuga, blir de besökta av de erövrande utomjordningarna. Till den fantasmagoriska vinteratmosfären kopplas militären och allt blir som det brukar vara; militärens befälhavare är en galning och de (o)vanliga människorna ska bekämpa både utomjordningarna och den samhällsfientliga militära makten. Att kritisera militären är inget nytt fenomen i amerikansk film, men det borde inte vara orsaken till en så nött och klent utryckt kritik i ”Drömfångare”. Militärerna är så platt konstruerade att de påminner mer om robotar än människor. Bilden av det obestämda, avseende gott och ont, är så lätt förutsägbar och löjeväckande ytlig att den inte kan beskrivas annorlunda än som overklig och icke-övertygande. På tal om tillbaka- och framåtblickar kan man inte, utom den förklarande funktionen, känna att de bidrar speciellt mycket till filmens dynamik. Alla dessa förflyttningar till gestalternas barndom berör inte åskådarens hjärta. De verkningsfullt nostalgiska barndomsbilderna (som dessa förflyttningar i tiden påminner om) från Rob Reiners "Stand By Me" (1986), en filmatisering av Stephen Kings roman "The Body", uteblir här.

Morgan Freeman, en skådespelare med auktoritet, spelar den avvikande härföraren men han lyckas inte göra filmen bättre. Inte konstigt att hans ärliga svar på frågan varför han deltog i filmen var: "Money". Men det blir inte mycket "money" heller. Emellertid är det inte bara de andra skådespelarnas inkompetens, utan även regissörens miss att han inte lyckas ge filmen en nödvändig spänning och trovärdig känsla. Det annorlunda saknas i denna berättelse. De utomjordiska varelserna är som i alla andra filmer, de bär namnet Ripley som i Alienfilmerna och de är bara lokaliserade på en avlägsen plats i Amerika; andra platser i världen besöks inte av dem; de är alltså dumma och vill bekämpa den världsdel som ger dem det mest effektiva motståndet. Det skulle vara mycket lättare att invadera Irak eller Mongoliet t.ex.

Kasdans misslyckande gäller också valet av skådespelare. När vi för första gången träffar den vuxne Duddits blir besvikelsen lika stor som hela filmen. Uttryckt i få ord saknar denne skådespelare inlevelseförmåga. Totalt! Och de redan nämnda replikerna framförs så att skådespelarna vänder sig till oss, inte till dem de talar med. När en av vännerna förklarar orsaken till att han tagit alkohol med sig, vet man inte om han försvarar sig för vår eventuella kritik eller inför sin väns kritikiska blick. I vilket fall som helst är det kontraproduktivt. Detta skapar inte en trovärdigt varm och intim relation mellan vänner som känt varandra i mer en tjugofem år. Eller: detta framkallar en naivt teatralisk stämning. Jag har inte på länge sett en film som tappat nästan all sin spontanitet.

Den mystiska tonen i inledningen försvinner helt när filmen förvandlas till en tråkig och schablonmässig science fiction. Missräkningen blir större än i Robert Rodriguezs ”Från Dusk till Down” (1996), fast den andra filmen fastnar i minnet. Det filosofiska djup och budskap som filmen vill meddela genom en indiansk vävnad i form av ett spindelnät, blir bara ett överdrivet försök att klargöra ett mystiskt fenomen. Att nätet fångar mardrömmar och på så sätt skyddar människor är ett bildspråk som inte kan parallellställas med det som äger rum i handlingen. En bra idé, men en dålig realisering av den! Och vart tog kvinnorna vägen? I inledningen visas en ung kvinna, men hon försvinner spårlöst. Den i filmen poängterade vänskapen skulle vara mer trovärdig med åtminstone en kvinnas närvaro. Nu för tiden skulle en uteslutande manlig vänskap kunna tolkas tvetydigt.

epost: borka.mihajlovic@telia.com

<< Tillbaka