Allvar ur kommersialismen 2000-10-09 Historien om filmaren Roy Andersson är nästan bättre än Roy Anderssons historier. Hur man bokstavligen skapar konst ur reklam - för 25 miljoner. Var på premiärvisningen av Roy Anderssons film ”Sånger från andra våningen” i fredags. Utan att ha bevistat allt för många filmpremiärer, kan jag konstatera att den här skilde sig från alla andra. Det var som att befinna sig mitt i - just det - en Roy Andersson film. Först trodde jag att det bara berodde på att alla skådespelarna, från statister till huvudrollsinnehavare var på plats. De ser onekligen Roy Andersson-excentriska ut också i verkligheten. Stället kryllade av 80-åringar, av rullstolsbundna och av dvärgar. Men sen, när eftertexterna rullat ut, och publiken gav Roy och hans medarbetare stående ovationer, förstod jag vad känslan egentligen kom i från. Plötsligt tittade jag mig faktiskt omkring efter en kamera (som det också fanns där). Men det var inte verkligheten som blivit Roy Anderssonsk - det är Roy Andersson som har så mycket verklighet i sina filmer. Det enda han gör är att lägga på sitt eget ljus, sina egna dystra färger och visa oss oss själva i en förvriden skrattspegel . Vi är narrar, och vi skrattar åt oss själva. Det gäller hans reklamfilmer, och det gäller verkligen ”Sånger från andra våningen”. Som för övrigt i stort sett är en serie på 80-90 filmer i reklamfilmsformat staplade på varandra. Det finns en röd tråd, men egentligen kunde Roy Andersson ha klippt in sina reklamfilmer för Trygg Hansa, Handelsbanken eller finsk yoghurt. Det spelar ingen roll. Allvaret finns där, vad det än handlar om. Allvaret skildrat i en skrattspegel. Jag är inte Roy Andersson-generationen, som växte upp med ”En kärlekshistoria” eller ”Giliap”. Jag stötte på honom första gången för några år sedan på restaurang Stolen. Bengt Uggla och jag hade Visions första redaktion runt hörnet, och åt alltid lunch på Stolen. Som ligger mitt emot Anderssons Studio 24. Då var han där rätt ofta, drog sig för att gå tillbaka och filma. Han hade spelat in en tredjedel av filmen, men hade fortfarande ingen huvudperson. Han letade frenetiskt efter den personen och hade castat 1500 människor. Samtidigt spelade han in reklamfilm över hela Europa för att försörja sig och finansiera den nya filmen. När det gällde reklamfilm var han en av de klarast lysande stjärnorna i Europa just då. Han vann Guldlejon i Cannes för någon av de franska filmerna han gjorde, jag tror att det var för Air France eller någon kastrulltillverkare. Plötsligt ville alla byråer ha honom. Men han gjorde så lite som möjligt, bara så det räckte för försörjningen. Trots allt måste det blivit en del, eftersom han kastat in halva finansieringen på 48 miljoner till ”Sånger från andra våningen” själv. 25 miljoner på reklamfilm. Och då drog han sig ändå tillbaka när han var som hetast. Jag är svag för allvaret, för de som vågar använda vår mediascen till det de själva står för. Det är extremt ovanligt att någon klarar av att stå naken på den, att säga detta är allvar, här finns inte ironi, undanglidningar, anpassning eller skådespeleri för att skydda mig. Roy Andersson är en av de som kommer undan med det. Läs hans bok, ”Vår tids rädsla för allvar”. Det är en lysande medie-, och samhällskritik. Små detaljer, som att SVT väljer att börja det nya året med Die hard, att börja återfödelsens firande med en amerikansk våldsfilm. Eller som det moraliska ansvaret Aftonbladet vägrar ta på sig när detta arbetarrörelsens sista utpost har löpsedeln ”Så tjänar DU på valutakaoset”. Allvaret. Den röst vi saknar. Den röst som ropar på oss när vi rusar rakt in i det spel som vi alltför ofta döper till verklighet. Den utförsbacke vi alla förväxlar med att flyga. ”Sånger från andra våningen” är precis så moralisk, och skulle, om det inte var Roy Anderssons skrattspegel som orden och bilderna kommer ifrån, vara irriterande tydlig, skrivande på åskådarens näsa. Men nu går det, rösten når oss och jag skruvar mig i biofåtöljen. ”Saliga äro de som sitter”, för att tala med Roy Anderssons favoritpoet Cesar Vallejo. Orden har blivit tema i filmen. Och som en motbild far pappan till den galne poeten runt och skriker ”han har skrivit poesi så att han blivit snurrig”. ”Och en sjätte man sade: Det allvarligaste ögonblicket i mitt liv var när jag överraskade min far i profil” När vi startade Vision var Roy Andersson glad (han är också väldigt snäll, mitt i sin moraliska stränghet) och sa att det fanns ett ansvar i en tidning man döpte till Vision. Det kommer alltid finnas med i min bild av vår tidning. Vision. Sånger från första våningen kanske. Där uppe står Roy Anderssons och ler åt oss. Fel, inte åt oss. Med oss. I alla fall när vi ser upp på honom. Gå och se hans film. Och tänk att du är med i den. Varje dag. Pontus Forsström Nättidningen Vision